Varför jag och min åttaåriga hund ska ut och tävla (och varför vi inte har gjort det tidigare)

För att visa att vi kan tror jag är det korta svaret!

15 år gammal fick jag min alldeles egna jycke, ett litet svartvitt fluff med mycket egna tankar om hur saker och ting skulle gå till, och det var inte alltid vi var helt överrens ;)
Vi skippade valpkursen och briljerade med att gå en apellkurs istället där hon sju månader gammal var överlägset bäst bland hundarna som var med, om jag får säga det själv.

Sen gick luften ur mig tror jag, kändes mest som vi stod och trampade på samma fläck och jag visste inte hur jag skulle ta mig därifrån. Lade all lydnads och agilityträning på hyllan, tills för tre år sen då jag upptäckte den positiva förstärkningens förtrollade värld. Slukade Kontaktkontraktet och Skjut inte hunden! och hittade ett mycket trevligare sätt att umgås och träna med min hund.

Började fundera på om det inte kunde bli en lydnadsdebut ändå, för hon kunde ju... Men vi skulle bara bli lite bättre först... Himla mycket bättre, så bra att ingenting kunde gå fel!

Hm.

Så bra blir vi nog helt enkelt inte, har jag insett nu ;) Om jag inte börjar om helt från scratch, men ärligt, jag har inte orken. Inte med en åtta år gammal hund som lika gärna kan ge mig ett drygt ögonkast som att lägga sig ner vid platsliggning eller ta apporten. Och jag tror inte Ambra orkar heller. Och ju mer jag väntar desto värre tävlingsnerver får jag, så nu kör vi helt enkelt! Vi ska ha kul, mitt fluff och jag, och visa vad vi kan (eller inte kan, haha). 

Nu kör vi ;)